1 Läs mer >>
 

Hej på er!

 

Det här inlägget ska handla om pedagogisk dokumentation. När jag var liten och gick i förskolan minns jag en hel del saker. Mycket på grund av en liten klipp- och klistra-bok med massor med bilder och teckningar i som är ifrån när jag gick där. Denna hade mina fröknar mödosamt pysslat ihop åt mig och mina föräldrar att titta i. Detta är en typ av dokumentation som försiggick på förskolans verksamhet under tidigt 1990tal. Idag ser det lite annorlunda ut. Idag dokumenteras det mesta med hjälp av datorn och digitalkameror. Men även ipads/surfplattor som är det modernaste dokumentationsverktyget idag. Men vad är det som ska dokumenteras? Och varför?

 

Christina Widmark-Saari höll en liten föreläsning för oss kring det förra campusveckan i Härnösand. Hon tog upp att blogga om sin verksamhet har blivit den nya pedagogiska dokumentationen. När man bloggar är det viktigt att ha etiska aspekter kring det man bloggar om. Man måste hela tiden göra val som pedagog om vad som är väsentligt att ta med. Men varför ska vi dokumentera? Jo för att dokumentation väcker frågor och diskussion vilket är viktigt för att få fram det absolut bästa verksamheten för barnen. För genom dokumentation ser vi hur vi jobbar men även vad vi vill jobba med i framtiden. Det handlar om att iaktta, lyssna och fånga barnen i deras lärande, hur deras lärprocesser/strategier ser ut. Barnens frågor och intressen är det vi pedagoger ska utgå ifrån i vårt arbete med barnen i vår verksamhet.

 

Jag tror även det är viktigt att inte glömma bort att följa upp dessa dokumentationer, just för att kanske se hur man gjorde då. Men även ifrågasätta hur man kanske arbetat och jämföra med hur man jobbar nu.

Funderingar jag får kring dokumentation är att det är så pass nytt verktyg i skolans värld. Allt ska i princip dokumenteras och följas upp, men hur barnen reagerar på att bli dokumenterade är frågan? Mår de bra av det? är det positivt eller negativt att belysa deras lärstrategier? Jag skulle vilja svara positivt, för att genom att belysa vill jag hoppas att man ger barn självförtroende och ger dem mod att fortsätta lärandet.

 

Jag tycker det ska bli spännande att komma ut och jobba i förskolans verksamhet med dokumentation. Tyvärr har jag hört mycket negativt om detta när jag vickar, dokumentationen tar alldeles för lång tid ifrån barngruppen och vissa pedagoger har svårt att se meningen med den. Jag tror att tekniken hämmar dem ifrån att göra detta arbete. Datorerna som surrar och tuggar och en digitalkamera som har ”fullt i minnet” hela tiden, kanske skulle dokumentationen ha ett positivare synsätt om man fick bra verktyg till det som tillexempel Ipads/surfplattor där både bild, text, ljud och videos kan göras i ett swipe. Men vem bekostar det?

 

Livet är ett livslångt lärande och varför inte belysa några av dessa lärotillfällen?

Pedagogisk dokumenati...

1 Läs mer >>
 
Specialpedagogiska skolmyndigheten är en myndighet som arbetar med att ge stöd, utbildning, material med mera inom specialpedagogiken till förskolor/skolor. Behovet av hjälp kan vara allt ifrån dyslexi, dövblindhet, funktionnedsättningar och även stöd i språk och kommunikation. Spsm har även skolor för barn som har ovanstående nedsättningar. Detta verkar vara en väldigt bra myndighet som kan hjälpa många pedagoger, barn och föräldrar. Jag tycker att spsm är en rättighet alla ber veta om finns.
 

Medioteket, Sundsvall kom på besök och hade en liten föreläsning om sitt jobb. På medioteket kunde man låna saker som kunde hjälpa barn i deras lärande. Hon visade oss även en streaming sida som man kunde använda sig av. Hon berättade att just nu måste man arbeta med väldigt mycket med det kritiska tänkandet hos barnet. Att ha tillgång till så mycket teknik som vi har i dagens lärande kan göra att det kritiska tänket försvinner. Jag håller helt och hållet med det hon tar upp. Jag har flera vänners vars barn tittar på youtube ensamma. Jag har påpekat detta några gånger men vill inte lägga mig i deras sätt att uppfostra. Det har hänt att barnen kommit in på sidor som de inte alls ska vara inne på men föräldrarna verkar inte bry sig.
 

Skoldatateket, Sundsvall kom också på besök och gjorde en liten föreläsning. De är en del av elevhälsan i Sundsvall och ger stöd till lärare inom förskola, grundskola, gymnasieskola och särskola. Han tog upp lite hur man kan jobba som pedagog iförskola. Han tyckte det var viktigt att rimma, ljuda, läsa och leka med bokstäver och introducera detta tidigt i förskolan.
Vi fick även testa på att arbeta med talböcker och talsyntes. Det var intressant för jag har inte gjort något liknande förut. Det fick mig att se lärandet på ett annat sätt. Vi är alla olika och lär oss därför olika. Därför borde man vara mer öppen som pedagog i att använda olika tekniker och verktyg i lärandet tillsammans med barnen.
 

SPSM, Medianavet, Sko...

1 Läs mer >>
 

Under den första inneveckan i Härnösand startades kursen uvk II (utbildningsvetenskaplig kärna) upp. Under denna kurs kommer vi att läsa om specialpedagogik. Specialpedagogik är något jag längtat efter att nörda in mig i. Som förskollärare kommer min uppgift att bli att försöka skapa en verksamhet som passar alla barn och genom att läsa och ifrågasätta litteratur hoppas jag kunna bli en bra pedagog. Jag kommer nu redogöra mina tankar och fakta kring tre perspektiv som florerar inom specialpedagogiken. Jag hoppas mina tankar inte är allt för invecklade :)

 

Lektor Assar Hörnell föreläste för oss om Claes Nilholm (2003) och hur han beskriver dessa tre perspektiven;
Kompensatoriska perspektivet handlar om att ”problemet” ligger hos barnet och man vill kompensera barnet med de brister det har. Tillexempel om normen i samhället är att barn ska kunna cykla innan 6 års ålder, sätts barnet i träning så hen ska kunna detta och på så sätt normaliseras. Barn som har liknande problem kan försökas undervisas tillsammans, annars ska barnet helst undervisas självt. Nilholm (2003) antyder att detta perspektiv har ett fokus på konkurrens. Jag antar då att han menar gentemot barnen. Eller ja, jag vet inte riktigt hur han menar kring det? Jag tolkar det som att de barnen som klarar en ”vanlig” undervisningsform har lättare att komma någonstans i livet/ karriären. Men samtidigt funderar jag på att har ett barn ett problem så som läs- och skrivsvårigheter, får undervisning som stöttar och hjälper individen med detta i den undervisningsformen denne kräver, så måste ju slutprodukten ändå av det hela bli att två barn som fått olika undervisningar ändå kan ha lika bra betyg ändå? Hur barnen i fråga har upplevt undervisningen är i detta fall inte väsentligt, utan bara slutprodukten av det hela. Att barnen upplevt utanförskap, utpekande, isolering och dumförklararingar spelar inte något större roll, de har ju ändå godkända betyg.

 

 Det kritiska perspektivet menar Nilholm (2003) är väldigt kritiskt gentemot det kompensatoriska. Det är miljön som orsakar barnets problem och för istället för att peka ut barnet är det omstrukturering i skolan som behövs göras. Detta perspektiv är för den demokratiska medborgaren och ska skapa gemenskap hos dessa. Fokus ska vara på samspelet mellan barnen och omgivningen för att hjälpa ALLA att få en jämställd utbildningsform, detta är också dilemmat med perspektivet.

 

 Dilemma perspektivet ifrågasätter båda tidigare perspektiv. Nilholm (2003) anser att i detta perspektiv ska alla barn inkluderas och jag fattar det som att det ena utesluter inte det andra. Man ska hela tiden ha en aktiv dialog i undervisningsformen och hantera barnens olikheter, samtidigt som barnen ska ha gemensamma erfarenheter och kunskaper.

 

 I min värld känns det senare alternativet mer humant och riktigt än de andra. Har något barn ett utmärkande problem gentemot de andra barnen så är det inte barnet som ska bli utpekad och få specialundervisning.  Fortfarande känns det som att det är såhär i skolans system än idag. När min bror började högstadiet fick han diagnosen dyslexi, han skämdes något oerhört att han inte kunde läsa som de andra och drog sig undan. Efter en tid blev han även mobbad och till sist blev det så illa att HAN var tvungen byta klass, inte den pojken som mobbade honom. Problemet var ju egentligen att han fick diagnosen sen, lärarna ville inte riktigt se hans problem, utan fortsatte undervisningen som vanligt. Jag tror att skulle hans diagnos upptäckts tidigare hade hans klasskompisar inte varit så elaka emot honom som de nu blev.
Att påpeka att någon elev har svårigheter kan ibland vara mycket känsligt och därför låter man hellre bli att säga något och låta barnet fortfarande handskas med ovissheten. Efter att min bror fick sin diagnos kände han sig inte lika ”dum i huvudet” längre utan hade en större förståelse för varför livet och hans inlärning har varit som det har. Jag tror att det kritiska perspektivet kan blunda för problemen som faktiskt finns, på något sätt tror jag att man kanske behöver få en förklaring till varför till exempel ens eget lärande inte fungerar precis som alla andras.

 

I dagens undervisningsform måste man göra barn medvetna om att man lär sig olika, ingen människa är den andra lik. Att visa hänsyn gentemot varandra är viktigt och bara för att man inte är som alla andra betyder det inte att man är annorlunda.

 

Perspektiven har även fått mig att fundera kring normalitet och vad det är. Om jag skulle börja beskriva hur dagens normala barn så vet jag inte vart jag ska börja? Vem är egentligen normal? Vad är en normal och bra undervisningsform? Och vem har rättighet att bestämma det?

Tre olika perspektiv ...

1 Läs mer >>
 
Hej och välkomna till min blogg! Mitt namn är Linnéa och jag studerar till förskollärare vid Mittuniversitetet. Denna blogg kommer fungera som en ”träning” av pedagogisk dokumentation som kommer vara ett verktyg för mig senare i mitt yrke för att dokumentera arbetet i förskolans verksamhet. Just nu läser jag en kurs som heter utbildningsvetenskaplig kärna II  och här i bloggen kommer jag ta upp mina tankar och fakta kring kursens olika områden som ledarskap, sociala relationer, konflikthantering och specialpedagogik. Hoppas ni får en intressant läsning!

Välkomna!