1 Läs mer >>

 

 

 

Jag och min kompis Therese sitter och leker med barbie, vi är ungefär fem år gamla. Jag har fått ett stort barbiehus och vi håller på att inreda de rosa rummen med egengjorda möbler av kartongbitar. Min lillebror öppnar försiktigt dörren och tittar in genom glipan. Vi sneglar på honom men bryr oss inte om hans närmanden. Efter en stund kliver han in i rummet och tar tag i min Ken-docka. Han sätter sig ned en bit ifrån oss och tar tag i några andra dockor som ligger utspridda på golvet. Therese ställer sig upp, rycker ifrån honom dockorna och säger till honom på skarpen ”Du får inte vara med och leka, för du är ingen tjej, det är bara tjejer som kan leka med barbie!”

 

Minnet får mig att skratta till lite, jag minns att senare gick min bror till affären med sina samlade slantar och köpte sig en egen Action-man docka i samma storlek som mina barbies. Då tilläts han vara med i leken. Jag tycker minnet har en hel del med likabehandling att göra, hans kön gjorde att han inte fick vara med i leken. Såklart upplever jag inte att denna konflikt kan ske idag i alla fall inte så tydligt.

 

Meningen med att ha en likabehandlingsplan är att jobba förebyggande mot kränkande behandling, trakasserier och diskriminering (Svaleryd &Hjertson, 2012).  Sveleryd och Hjertson (2012) menar också att det är även viktigt att skolan ser likabehandlingsplanen som ett verktyg för att på så sätt kunna jobba med den systematiskt i verksamheten. Vårt styrdokument hänvisar oss även att alla människor är av lika värde, rättvisan mellan oss att vi ska ses som jämlikar är viktiga normer som ska genomsyra verksamheten(skolverket, 2010)

Men vad är egentligen en likabehandlingsplan då?

Svaleryd och Hjertson (2012) menar på att det är ett verktyg vi ska använda oss utav, där både skollagen och diskrimineringslagen går samman. Det handlar även om att göra barn medvetna om vad kränkande behandlingar är och jobba tillsammans med dem kring det. Detta för att skapa en positiv och trygg vardag för barnen.

 

Under campusveckan i Härnösand gick vi igenom några ord och dess betydelse för oss. Vissa ord hade jag aldrig liksom reflekterat över vad de egentligen stod för, för mig. Jag tyckte det var en nyttig övning som gjorde mig faktiskt mer medveten och det var nyttigt och höra vad de andra hade för tankar kring orden. För att sammanfatta så var det orden :

Mångfald
Den styrka och resurs som finns i olikheters samspel

Normkritisk
Handlar om att medvetengöra normer vi har i vårt samhälle, men de behöver inte vara negativa.

likabehandling
rätten att vara sig själv. I detta begrepp ingår därmed självklarheten i att inte särbehandlas av andra när du nyttjar den rätten. 

Likvärdigbehandling
Kan inte behandla alla lika men fokus är att var och en får den behandling hen behöver. Likvärdigbehandling ger likabehandling.

Intersektionalitet
Ett ord jag inte riktigt förstod men har något med maktordningar att göra, tillexempel klassklyftorna i vårt samhälla

Normer i språket
Dockvrån har numer namnet hemvrån för att få en mer genusneutral anda.

Normfällor
Kvinnor är bäst lämpade att jobba med barn.

Genus
egenskaper och förmågor som vårt samhälle knyter till kvinnor respektive män

Jämställdshetintegrering
jämställdsperspektiv finns med i allt arbete och alla beslut som fattas.

Heteronormen
Det normala, givna. all annan sexualitet anses som konstig.

 

Källa: Svaleryd och Hjertson (2012)

För några veckor sen jobbade jag och fick se ett barn göra en kränkande behandling emot ett annat, men det barnet reagerade inte över att det blev kränkt var en väldigt tråkig och jobbig syn att se för mig. Han verkade så obrydd och inte alls lika tagen som jag blev utav handlingen. Åtgärder vidtogs ju så klart men tanken om att barn kan kränka andra barn utan att det barnet i fråga blir kränkt fick jag liksom inte bort.

Hur jobbar man då? Det här gäller ju såklart i alla åldrar, en kränkande behandling för en själv, kanske inte är det för en annan?

Likabehandling

1 Läs mer >>
 

Oktobermörkret har börjat komma med en väldig fart. Det är mörkt när jag börjar jobba på morgon och nästan mörkt när jag går hem för kvällen. En morgon när jag öppnade förskolan jag brukar jobba på kommer en utav de yngre barnen först. Det är mörkt ute och jag har tänt mysbelysningen runt om i huset. Flickan är fortfarande trött och gnuggar sig i ögonen när hon stiger in i hallen. Hennes mamma är stressad och skyndar att klä av henne ytterkläderna för att sedan ge henne en snabb puss och vinkar hej då. Flickan kommer fram till mig, tar min hand och tittar på mig och frågar –läsa boken? Jag ber henne hämta en bok och vi kryper upp i soffan och myser till bockarna bruse.

 

Anknytningen mellan människor har en stor del i förskolan. Kan man inte ett barn knyta an till någon där, så kan det bli problem i verksamheten. Flickan som jag berättar om har inte alltid kommit så bra överens med mig. Hon har alltid varit misstänksam emot mig och jag förstår henne mycket väl då jag inte är hennes ordinarie fröken. Men efter en tid nu har vi lyckats bygga upp ett band och jag tror hon känner sig trygg hos mig.

Trygghet är ju det anknytning handlar om. Broberg, Hagström och Broberg(2012) menar på att finns en god omsorg på förskolan gör det att barnen känner sig trygga och på så sätt behöver inte barnets sin förälder nära varje gång den är i behov av tröst. Det är även viktigt att pedagogen har visat intresse och viljan att lära känna barnet för att barnet ska känna trygghet tillexempel om det ramlar och slår sig.

 

Under en föreläsning gick vi igenom olika anknytningsstadier barnet går igenom. Barnet börjar redan som spädbarn att anknyta till sina föräldrar och att anknytningen ska fungera som en trygg bas för barnets utforskande, det ska även utgöra en trygghet som barnet kan återvända till då det upplever fara.  På så sätt skapas en trygghetcirkel som de kallade det. Barnet vågar utforska men vågar detta på grund att det har en säker famn att landa i om något går på tok.

Om barnet upplever en otrygg anknytning kan barnet komma i både konflikt med sig själv och andra. Barnet kan koppla av och på anknytningsprocessen och kan bli väldigt stressad av detta. Vi diskuterade även under föreläsningen att barnets anknytningsprocess är en del av barnets utveckling.

Just anknytning känner jag är en av de viktigaste punkterna att jobba på i förskolan. Det är viktigt att barnet möter trygga vuxna som ger barnet stöd när det är svårt, men även att den vuxna kan ge utmaningar och också ha kul tillsammans med barnen.

Jag tror tyvärr att i mitt kommande yrke kommer jag möta barn som kommer bli svårare att knyta an till än till andra. Något säger mig att kemin måste stämma mellan pedagoger och barn men jag menar inte då att kommer försöka mindre för det. Men att det ibland kan finnas tidigare erfarenheter hos barnet som gör att det inte kan knyta an. Jag tror man måste försöka mer då, fast det känns läskigt eller jobbigt. Men alla barn ska ha rätt till en trygg punkt.

Anknytning

1 Läs mer >>
 
 

Hej!

 

I mitt tidigare inlägg var jag inne och diskuterade lite på konflikthantering, detta inlägg kommer handla lite mer om det ämnet och mer hur man kan jobba med det. Det kommer även handla om sociala relationer och ledarskap. Jag hoppas att det inte kommer bli rörigt med tre så stora ämnen i ett och samma inlägg men de hör ju liksom ihop på ett sätt.

I mitt kommande yrke som pedagog kommer jag bli en ledare, innan jag sökte till utbildningen såg jag det aldrig så. I förskolan är man oftast fler pedagoger i en barngrupp och man är ett team som tillsammans jobbar med barnen. Jag har aldrig sett som mig själv som en ledare heller men ju längre in i utbildningen jag kommer känner jag mig mer bekväm i den rollen.

 

Vid Campusveckan i Härnösand diskuterade vi lärarnas förlorade auktoritet. Man vill komma bort ifrån de lydande barnen med lärare som har makt och istället sträva mot att lära barnen ta ansvar och på så sätt skapa tillit och trygghet till ledaren. Jag blir den ledaren som jag gör mig till, alltså det jag gör och hur jag är påverkar min ledarroll. Att vara en god ledare menar Christina Widmark-saari är att man har god relation med barnen i verksamheten, man har även en god relation med sina kollegor och även barnets föräldrar. Det är även viktigt att vi tänker på hur vi pratar med varandra och vad vi pratar om.  Detta diskuterar Juul och Jensen(2003) mycket om, att det är viktigt att tänka över hur man säger saker och ting. Att formulera sig på rätt sätt så att det inte blir anklagande eller negativt laddat. Om man formulerar sig som att ”ditt barn är stökigt och har svårt att ta instruktioner” till en förälder kan man vara rätt säker på att man kommer komma i en konflikt med den. Men formulerar man sig istället ”jag har svårt att nå fram till XX och jag behöver lite stöd i mitt arbete” låter det betydligt mer ”rätt”. Får når vi inte fram till vissa barn är det faktiskt vi pedagoger som misslyckats i vårt arbete.

 

Christina Widmark-Saari tog även upp en annan viktig punkt -Barn blir det de blir sedda som. Den meningen berörde mig verkligen för det är så enkelt, våra handlingar gentemot barnet formar barnet till den vi ser det som. Men vill vi ha en förändring måste vi även se att barnet kan förändras och inte är fast i sin roll. Bara för att barnet ofta har konflikter betyder det inte att den startar ALLA konflikter om ni förstod mig rätt nu. Det jag menar är att många barn kan få den stämpeln men inte alls är den som började bråka just den här gången. En tanke som slog mig var att det känns som att man omedvetet har ”syndabockar” i varje grupp, för att det på något sätt alltid varit så bara föra att man som pedagog har ”skapat” dem.

 

Apropå just det som jag diskuterade tidigare om den förlorade auktoriteten hos lärarna tror jag kan göra att lärarna känner sig lite vilsna, att de inte riktigt förstår hur de ska utöva den andra praktiken. Jag tror att det kan vara en anledning till att barngrupperna kan bli en aning högljudda och röriga som jag upplever dem idag. Men jag tror det handlar lite om respekt, för mig behöver inte respekt vara ett negativt ord, men att man visar hänsyn gentemot varandra. att det på något sätt tappats, att man har varit så noga med att låta barnen vara med och bestämma och få sin vilja fram att det har blivit någon sorts överkörning av pedagogerna. Jag säger inte att det är så, utan av den lilla del jag jobbat i förskolans värld har jag ibland uppfattat det så.

 

Nu tänkte jag styra in på konflikthantering;

Som jag tidigare har nämnt så är ingen konflikt den andra lik och att det inte finns någon modell som löser alla konflikter, skulle det göras det, skulle vi antagligen inte ha krig och elände som just nu pågår i dagens samhälle.

Men Anders Lindqvist gav oss i alla fall lite tips om hur man kan tänka kring konflikthantering. Han menar att det är viktigt att man i sitt arbetslag har en öppen dialog om vad en konflikt faktiskt är och när man ska ingripa. Detta är viktigt för att man inte ska skapa konflikter i arbetslaget då den ena pedagogen gör si vid en konflikt och en annan gör så.

Som pedagog ska man försöka vara medlaren i konflikten. Man ska försöka göra parterna medvetna om konflikten blir alldeles för svår för att de ska kunna lösa den själva.  Det är viktigt att låta båda parterna berätta sina upplevelser om hur konflikten startade och det är viktigt att de får prata till punkt och inte bli avbrutna under den tiden de gör det. allas upplevelser är viktiga och enligt de själva sanna- det var ju så de upplevde det. Det är viktigt att barnen får höra alla iblandade parters historia för att på så sätt kan man skapa en grund på ömsesidigt förstående. Sedan är det viktigt att ställa frågorna –hur kändes det? man måste ge parterna möjlighet att uttrycka sina känslor av situationen. Kan de inte så måste man som pedagog hjälpa barnet att sätta ord på upplevelser och känslor som exempel ”när du säger att du är besviken på X, vad är du besviken på då?”.

Steg tre är att ge dem möjlighet att önska läge. Hur skulle de vilja ha det istället?

Steg fyra är att se om detta är läge är möjligt att göra och låta dem diskutera och pröva förslaget.

 

Anders menar att medling inte alls är det bästa alternativet och att det beror även på barnets mognad om det är det bästa konflikthanteringen. Han menar också att man inte ska försöka hantera en konflikt just när den sker, då kan den oftast bli värre och det är bättre att göra det när barnen lugnat ner sig. Detta ifrågasätter jag lite då jag tror en del konflikter behöver lösas ganska snabbt, för barnen kan glömma bort sina känslor som de upplevde just då. Men detta beror ju även på konfliktens storhet.

 

Anders tog även upp en annan viktig punkt om man ser konflikten innan man bestämmer sig för att hantera den. Vi har ju antagligen redan bestämt och upplevt vem som hade rätt och fel innan och då kan det vara fel att gå in och lösa den. Ibland när jag har varit ute och jobbat och sett barn som gråter och bråkar och jag ska gå dit för att höra mig för vad som hänt, kan en annan pedagog komma och säga –du behöver inte gå fram, jag såg vad som hände, jag löser det. Detta gör mig lite frustrerad, bara för att jag inte såg hur konflikten började betyder väl inte att jag inte kan hjälpa dem hantera dem? Antagligen menar de väl inte så men jag tror att man ska vara vaksam över hur man bedömer konflikten innan man går in för att försöka hantera den.

Konflikthantering, so...

1 Läs mer >>

När jag gick mellanstadiet fanns en kille som inte var som ”alla andra” i klassen. Han sökte ständigt uppmärksamhet och tyvärr åt det negativa hållet och ibland kunde det också bli väldigt våldsamt. Han och lärarna kunde skrika åt varandra en hel lektion medan vi andra i klassen fick sköta oss själva. Jag dömer inte lärarna, killen var svår och hans föräldrar ville inte ha någon hjälp utöver den ”normala skolformen”.

Han skulle jag nog beskriva som ett utmanade barn men även utmanade föräldrar.

Som klasskamrat förstod man inte alltid varför han betedde sig som han gjorde. Vi visste bara att han hade det lite trassligt hemma.

 
 

Under campusveckan i Härnösand fick vi en intressant föreläsning kring utmanande barn. Anders Lindqvist tar då upp att det finns fyra huvudtyper av beteendeproblem i skolsituationer. Det kan vara beteende som hindrar lärande och undervisning, utåtagerande beteende, social isolering, antisocialt beteende. Barnet har ofta en känsla av att vara annorlunda. Han menar att det är viktigt att flytta problemet ifrån barnet och lägga fokus på omgivningen och miljön för att underlätta för barnet. Dessa beteendeproblem barnen kan ha triggas igång av miljön barnet vistas i. Det gäller att få barnet från offer till aktiv part i sitt handlande.

I mitt arbete so pedagog kommer jag möta många olika barn och det är då viktigt att jag kan hjälpa alla barn beroende på vad de behöver hjälp med. Jag måste skapa mig en förståelse för varför barnet reagerar som det gör i vissa situationer.

Anders menar att det är viktigt att man måste göra en typ av bedömning på barnets beteende problem. Det är jätteviktigt att ha som en grund när du ska prata med föräldrarna om barnet. Det är viktigt att se hur länge dessa problem artar sig, alltså varaktigheten. Sen är det även viktigt att se hur vanliga de är. Det är även viktigt att känna av intensiteten i situationen och problemet. Sker det hela tiden eller bara i specifika sammanhang? Har barnet någon avsikt, kan man förstå problemet i fråga? Ställa frågor som –Är det vårt fel? Eller gruppdynamiken?

 

Det är även viktigt att se alla barn, hur de fungerar. Anders berättade om att det finns två typer av barn, externaliserade eller internaliserande. Den ena är mer åt det utåtagerande hållet, internaliserande är mer inåtvänd.

Om jag ska beskriva min barndom var jag nog åt det internaliserande hållet. Jag var ofta tyst, blyg och lekte själv. Jag såg det inte som stora problem att jag var sån, det är ju sån jag är. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att man inte ska blanda ihop dessa beteenden med barnets personlighet. Det här beror ju alldeles på vilken grad det är då. Men som i mitt fall tyckte lärarna att det var väldigt negativt att jag inte var så högljudd utav mig, då de menade på att det påverkade mitt betyg. De trodde att jag inte brydde mig eller fann ämnena intressanta. Det gjorde jag faktiskt men hade nog antagligen blivit så pass uppfostrad att jag inte kastade mig över saker och ting och lät andra prata först innan jag själv, och sedan glömdes bort. Jag tror även att det kan finnas peronlighetsdrag som påminner om externaliserade beteenden, barn som har mycket energi och liv i sig.

Bara för att dessa barn beter på ett visst sätt betyder det inte att de har beteende problem! Men går det ofta ut utöver barnets liv och hämmar dem är det nog dags att se över vad som kan vara tokigt.

 

Det här inlägget ska även handla om konflikthantering, då det kan bli många konflikter med barn med beteende problem, men även barn som inte har det. här är det viktigt att jag som pedagog ställer mig frågan –hur upplever jag konflikter? En het diskussion behöver inte betyda att man är i en diskussion. När jag är ute och jobbar på förskola försöker jag i den mån det går låta barnen lösa deras konflikter själva. Jag kan gå in och stödja barnen men mitt mål är att jag ska försöka hålla mig utanför. Ibland går inte detta alltid så bra och man måste till slut ingripa då en eller flera barn far illa av konflikten. Och visst har jag märkt att ingen konflikt är den andra lik. Anders Lindqvist menar att det finns ingen universal modell för hur man löser en konflikt. Ingen människa är den andra lik. Vi tolkar och beter oss olika och vi bär med oss olika erfarenheter sedan tidigare som påverkar vår bedömning av en konflikt. Men jag tror också att tillfället och humör styr hur konflikten utbreder sig samt löses. Vissa dagar är man mer tolerant än andra och det tror jag har stor påverkan hur konflikter fortlöper.

Anders Lindqvist tar även upp proaktiv konflikthantering. Ska man jobba på detta sätt ska det helst inte finnas någon konflikt innan i barngruppen. Man kan jobba med gruppstärkande aktiviteter, även rollspel och övningar där barnen kan hitt lösningar. Det är även viktigt med tydliga och positiva regler som att ”I hallen går vi!” Istället för ”vi springer inte i hallen!!”. Det är även viktigt att dessa regler är få så barnen orkar hålla reda på dem.

 

Barn som utmanar

1 Läs mer >>
Hallå där!
Nu är det dags för ännu ett blogginlägg. Detta ska handla om den tredje pedagogen. Vem är det då tänker ni? Jo den är tyst, enkel, bestämd, allsidig och erbjuder barnen mängder med möjligheter för lärande! Listat ut vem det är? Jo det är ju såklart miljön! Och med miljön så menar jag där barnen vistas, så det kan vara allt ifrån trånga skrubbar till mystisk skogsglänta till stora gympasalar. Det gäller att

Sofia Bergström Eriksson menar att barn skapar sin identitet av miljön. Människor skapar en känslomässig tillhörighet till platser de vistas i. Redan som små barn har vi en drivkraft i oss att undersöka miljön och detta påverkar vårt sinne. Upplever vi något bra med vissa platser, får vi bra känslor men är vi någonstans där det händer en olycka och vi påverkas negativt så kommer denna känsla finnas kvar om vi besöker liknande eller samma miljö igen.

Det här kan jag så väl känna igen mig i. För några år sedan var jag med i en bilolycka, allt gick bra och så men jag blev väldigt illa tagen av hela händelsen. Det tog flera månader innan jag vågade köra bil igen, och ungefär 7-8 månader innan jag vågade ha passagerare med i bilen om det var jag som körde. Innan olyckan hade jag inga problem med att köra eller ha medpassagerare men efter olyckan, var allt jättejobbigt. Visserligen var detta en handling, att framföra ett fordon som var jobbigt, men jag tror även att det var allting omkring själva händelsen som gjorde det jobbigt. De stora vägarna med hög hastighet och att färdas i ett trångt utrymme som gjorde känslorna så starka och negativa hos mig.

Miljön påverkar så mycket mer än vad man är medveten om tror jag. Alla lukter, färger, ljud, och miljöer kan sätta igång så mycket tankar och utlysa både lugn som stress hos oss människor. Det är därför viktigt att vi tar tillvara och tänker efter när vi utformar vår verksamhet när vi kommer ut i arbetslivet.
Om vi ska hålla oss då till förskolans miljö och vad den ska signalera så är det ju ganska självklart att det ska vara en trygg miljö men ändå ha en viss mystik i sig. En miljö som är ganska intetsägande har nog inte samma effekt i barnens upptäckande och lärande som andra miljöer. Vad är dessa andra miljöer då? Jo Sofia menar på att dessa miljöer kan vara trånga vrår i förskolan miljö. Där barnen får använda sin egen fantasi då dessa miljöer kanske inte har ett pedagogiskt fokus. Där kan lekar utan vuxnas ögon ske och lärandet kan nå andra höjder. Här kan barn känna ett oberoende och självbestämmande, och även deras stresshormoner sägs gå ner i dessa utrymmen. Sofia menar att det är viktigt att när man planerar verksamheten måste man även planera hemliga utrymmen åt barnen.
Jag har inte riktigt tänkt på dessa oplanerade utrymmen förut. Men jag har märkt att leken får en helt annan attityd när barnen har ”ögonen på sig”. Jag tror även att det kan vara svårt att ge hän helt till dessa utrymmen, då det alldeles beror på vilken barngrupp man har. Är det mycket bråk och hierarki i lekarna kan dessa utrymmen vara till det negativa.

Den tredje pedagogen

1 Läs mer >>
 

Hej på er!

 

Det här inlägget ska handla om pedagogisk dokumentation. När jag var liten och gick i förskolan minns jag en hel del saker. Mycket på grund av en liten klipp- och klistra-bok med massor med bilder och teckningar i som är ifrån när jag gick där. Denna hade mina fröknar mödosamt pysslat ihop åt mig och mina föräldrar att titta i. Detta är en typ av dokumentation som försiggick på förskolans verksamhet under tidigt 1990tal. Idag ser det lite annorlunda ut. Idag dokumenteras det mesta med hjälp av datorn och digitalkameror. Men även ipads/surfplattor som är det modernaste dokumentationsverktyget idag. Men vad är det som ska dokumenteras? Och varför?

 

Christina Widmark-Saari höll en liten föreläsning för oss kring det förra campusveckan i Härnösand. Hon tog upp att blogga om sin verksamhet har blivit den nya pedagogiska dokumentationen. När man bloggar är det viktigt att ha etiska aspekter kring det man bloggar om. Man måste hela tiden göra val som pedagog om vad som är väsentligt att ta med. Men varför ska vi dokumentera? Jo för att dokumentation väcker frågor och diskussion vilket är viktigt för att få fram det absolut bästa verksamheten för barnen. För genom dokumentation ser vi hur vi jobbar men även vad vi vill jobba med i framtiden. Det handlar om att iaktta, lyssna och fånga barnen i deras lärande, hur deras lärprocesser/strategier ser ut. Barnens frågor och intressen är det vi pedagoger ska utgå ifrån i vårt arbete med barnen i vår verksamhet.

 

Jag tror även det är viktigt att inte glömma bort att följa upp dessa dokumentationer, just för att kanske se hur man gjorde då. Men även ifrågasätta hur man kanske arbetat och jämföra med hur man jobbar nu.

Funderingar jag får kring dokumentation är att det är så pass nytt verktyg i skolans värld. Allt ska i princip dokumenteras och följas upp, men hur barnen reagerar på att bli dokumenterade är frågan? Mår de bra av det? är det positivt eller negativt att belysa deras lärstrategier? Jag skulle vilja svara positivt, för att genom att belysa vill jag hoppas att man ger barn självförtroende och ger dem mod att fortsätta lärandet.

 

Jag tycker det ska bli spännande att komma ut och jobba i förskolans verksamhet med dokumentation. Tyvärr har jag hört mycket negativt om detta när jag vickar, dokumentationen tar alldeles för lång tid ifrån barngruppen och vissa pedagoger har svårt att se meningen med den. Jag tror att tekniken hämmar dem ifrån att göra detta arbete. Datorerna som surrar och tuggar och en digitalkamera som har ”fullt i minnet” hela tiden, kanske skulle dokumentationen ha ett positivare synsätt om man fick bra verktyg till det som tillexempel Ipads/surfplattor där både bild, text, ljud och videos kan göras i ett swipe. Men vem bekostar det?

 

Livet är ett livslångt lärande och varför inte belysa några av dessa lärotillfällen?

Pedagogisk dokumenati...

1 Läs mer >>
 
Specialpedagogiska skolmyndigheten är en myndighet som arbetar med att ge stöd, utbildning, material med mera inom specialpedagogiken till förskolor/skolor. Behovet av hjälp kan vara allt ifrån dyslexi, dövblindhet, funktionnedsättningar och även stöd i språk och kommunikation. Spsm har även skolor för barn som har ovanstående nedsättningar. Detta verkar vara en väldigt bra myndighet som kan hjälpa många pedagoger, barn och föräldrar. Jag tycker att spsm är en rättighet alla ber veta om finns.
 

Medioteket, Sundsvall kom på besök och hade en liten föreläsning om sitt jobb. På medioteket kunde man låna saker som kunde hjälpa barn i deras lärande. Hon visade oss även en streaming sida som man kunde använda sig av. Hon berättade att just nu måste man arbeta med väldigt mycket med det kritiska tänkandet hos barnet. Att ha tillgång till så mycket teknik som vi har i dagens lärande kan göra att det kritiska tänket försvinner. Jag håller helt och hållet med det hon tar upp. Jag har flera vänners vars barn tittar på youtube ensamma. Jag har påpekat detta några gånger men vill inte lägga mig i deras sätt att uppfostra. Det har hänt att barnen kommit in på sidor som de inte alls ska vara inne på men föräldrarna verkar inte bry sig.
 

Skoldatateket, Sundsvall kom också på besök och gjorde en liten föreläsning. De är en del av elevhälsan i Sundsvall och ger stöd till lärare inom förskola, grundskola, gymnasieskola och särskola. Han tog upp lite hur man kan jobba som pedagog iförskola. Han tyckte det var viktigt att rimma, ljuda, läsa och leka med bokstäver och introducera detta tidigt i förskolan.
Vi fick även testa på att arbeta med talböcker och talsyntes. Det var intressant för jag har inte gjort något liknande förut. Det fick mig att se lärandet på ett annat sätt. Vi är alla olika och lär oss därför olika. Därför borde man vara mer öppen som pedagog i att använda olika tekniker och verktyg i lärandet tillsammans med barnen.
 

SPSM, Medianavet, Sko...

1 Läs mer >>
 

Under den första inneveckan i Härnösand startades kursen uvk II (utbildningsvetenskaplig kärna) upp. Under denna kurs kommer vi att läsa om specialpedagogik. Specialpedagogik är något jag längtat efter att nörda in mig i. Som förskollärare kommer min uppgift att bli att försöka skapa en verksamhet som passar alla barn och genom att läsa och ifrågasätta litteratur hoppas jag kunna bli en bra pedagog. Jag kommer nu redogöra mina tankar och fakta kring tre perspektiv som florerar inom specialpedagogiken. Jag hoppas mina tankar inte är allt för invecklade :)

 

Lektor Assar Hörnell föreläste för oss om Claes Nilholm (2003) och hur han beskriver dessa tre perspektiven;
Kompensatoriska perspektivet handlar om att ”problemet” ligger hos barnet och man vill kompensera barnet med de brister det har. Tillexempel om normen i samhället är att barn ska kunna cykla innan 6 års ålder, sätts barnet i träning så hen ska kunna detta och på så sätt normaliseras. Barn som har liknande problem kan försökas undervisas tillsammans, annars ska barnet helst undervisas självt. Nilholm (2003) antyder att detta perspektiv har ett fokus på konkurrens. Jag antar då att han menar gentemot barnen. Eller ja, jag vet inte riktigt hur han menar kring det? Jag tolkar det som att de barnen som klarar en ”vanlig” undervisningsform har lättare att komma någonstans i livet/ karriären. Men samtidigt funderar jag på att har ett barn ett problem så som läs- och skrivsvårigheter, får undervisning som stöttar och hjälper individen med detta i den undervisningsformen denne kräver, så måste ju slutprodukten ändå av det hela bli att två barn som fått olika undervisningar ändå kan ha lika bra betyg ändå? Hur barnen i fråga har upplevt undervisningen är i detta fall inte väsentligt, utan bara slutprodukten av det hela. Att barnen upplevt utanförskap, utpekande, isolering och dumförklararingar spelar inte något större roll, de har ju ändå godkända betyg.

 

 Det kritiska perspektivet menar Nilholm (2003) är väldigt kritiskt gentemot det kompensatoriska. Det är miljön som orsakar barnets problem och för istället för att peka ut barnet är det omstrukturering i skolan som behövs göras. Detta perspektiv är för den demokratiska medborgaren och ska skapa gemenskap hos dessa. Fokus ska vara på samspelet mellan barnen och omgivningen för att hjälpa ALLA att få en jämställd utbildningsform, detta är också dilemmat med perspektivet.

 

 Dilemma perspektivet ifrågasätter båda tidigare perspektiv. Nilholm (2003) anser att i detta perspektiv ska alla barn inkluderas och jag fattar det som att det ena utesluter inte det andra. Man ska hela tiden ha en aktiv dialog i undervisningsformen och hantera barnens olikheter, samtidigt som barnen ska ha gemensamma erfarenheter och kunskaper.

 

 I min värld känns det senare alternativet mer humant och riktigt än de andra. Har något barn ett utmärkande problem gentemot de andra barnen så är det inte barnet som ska bli utpekad och få specialundervisning.  Fortfarande känns det som att det är såhär i skolans system än idag. När min bror började högstadiet fick han diagnosen dyslexi, han skämdes något oerhört att han inte kunde läsa som de andra och drog sig undan. Efter en tid blev han även mobbad och till sist blev det så illa att HAN var tvungen byta klass, inte den pojken som mobbade honom. Problemet var ju egentligen att han fick diagnosen sen, lärarna ville inte riktigt se hans problem, utan fortsatte undervisningen som vanligt. Jag tror att skulle hans diagnos upptäckts tidigare hade hans klasskompisar inte varit så elaka emot honom som de nu blev.
Att påpeka att någon elev har svårigheter kan ibland vara mycket känsligt och därför låter man hellre bli att säga något och låta barnet fortfarande handskas med ovissheten. Efter att min bror fick sin diagnos kände han sig inte lika ”dum i huvudet” längre utan hade en större förståelse för varför livet och hans inlärning har varit som det har. Jag tror att det kritiska perspektivet kan blunda för problemen som faktiskt finns, på något sätt tror jag att man kanske behöver få en förklaring till varför till exempel ens eget lärande inte fungerar precis som alla andras.

 

I dagens undervisningsform måste man göra barn medvetna om att man lär sig olika, ingen människa är den andra lik. Att visa hänsyn gentemot varandra är viktigt och bara för att man inte är som alla andra betyder det inte att man är annorlunda.

 

Perspektiven har även fått mig att fundera kring normalitet och vad det är. Om jag skulle börja beskriva hur dagens normala barn så vet jag inte vart jag ska börja? Vem är egentligen normal? Vad är en normal och bra undervisningsform? Och vem har rättighet att bestämma det?

Tre olika perspektiv ...

1 Läs mer >>
 
Hej och välkomna till min blogg! Mitt namn är Linnéa och jag studerar till förskollärare vid Mittuniversitetet. Denna blogg kommer fungera som en ”träning” av pedagogisk dokumentation som kommer vara ett verktyg för mig senare i mitt yrke för att dokumentera arbetet i förskolans verksamhet. Just nu läser jag en kurs som heter utbildningsvetenskaplig kärna II  och här i bloggen kommer jag ta upp mina tankar och fakta kring kursens olika områden som ledarskap, sociala relationer, konflikthantering och specialpedagogik. Hoppas ni får en intressant läsning!

Välkomna!