studentfrokens.blogg.se

Under den första inneveckan i Härnösand startades kursen uvk II (utbildningsvetenskaplig kärna) upp. Under denna kurs kommer vi att läsa om specialpedagogik. Specialpedagogik är något jag längtat efter att nörda in mig i. Som förskollärare kommer min uppgift att bli att försöka skapa en verksamhet som passar alla barn och genom att läsa och ifrågasätta litteratur hoppas jag kunna bli en bra pedagog. Jag kommer nu redogöra mina tankar och fakta kring tre perspektiv som florerar inom specialpedagogiken. Jag hoppas mina tankar inte är allt för invecklade :)

Lektor Assar Hörnell föreläste för oss om Claes Nilholm (2003) och hur han beskriver dessa tre perspektiven;
Kompensatoriska perspektivet handlar om att ”problemet” ligger hos barnet och man vill kompensera barnet med de brister det har. Tillexempel om normen i samhället är att barn ska kunna cykla innan 6 års ålder, sätts barnet i träning så hen ska kunna detta och på så sätt normaliseras. Barn som har liknande problem kan försökas undervisas tillsammans, annars ska barnet helst undervisas självt. Nilholm (2003) antyder att detta perspektiv har ett fokus på konkurrens. Jag antar då att han menar gentemot barnen. Eller ja, jag vet inte riktigt hur han menar kring det? Jag tolkar det som att de barnen som klarar en ”vanlig” undervisningsform har lättare att komma någonstans i livet/ karriären. Men samtidigt funderar jag på att har ett barn ett problem så som läs- och skrivsvårigheter, får undervisning som stöttar och hjälper individen med detta i den undervisningsformen denne kräver, så måste ju slutprodukten ändå av det hela bli att två barn som fått olika undervisningar ändå kan ha lika bra betyg ändå? Hur barnen i fråga har upplevt undervisningen är i detta fall inte väsentligt, utan bara slutprodukten av det hela. Att barnen upplevt utanförskap, utpekande, isolering och dumförklararingar spelar inte något större roll, de har ju ändå godkända betyg.

 Det kritiska perspektivet menar Nilholm (2003) är väldigt kritiskt gentemot det kompensatoriska. Det är miljön som orsakar barnets problem och för istället för att peka ut barnet är det omstrukturering i skolan som behövs göras. Detta perspektiv är för den demokratiska medborgaren och ska skapa gemenskap hos dessa. Fokus ska vara på samspelet mellan barnen och omgivningen för att hjälpa ALLA att få en jämställd utbildningsform, detta är också dilemmat med perspektivet.

 Dilemma perspektivet ifrågasätter båda tidigare perspektiv. Nilholm (2003) anser att i detta perspektiv ska alla barn inkluderas och jag fattar det som att det ena utesluter inte det andra. Man ska hela tiden ha en aktiv dialog i undervisningsformen och hantera barnens olikheter, samtidigt som barnen ska ha gemensamma erfarenheter och kunskaper.

 I min värld känns det senare alternativet mer humant och riktigt än de andra. Har något barn ett utmärkande problem gentemot de andra barnen så är det inte barnet som ska bli utpekad och få specialundervisning.  Fortfarande känns det som att det är såhär i skolans system än idag. När min bror började högstadiet fick han diagnosen dyslexi, han skämdes något oerhört att han inte kunde läsa som de andra och drog sig undan. Efter en tid blev han även mobbad och till sist blev det så illa att HAN var tvungen byta klass, inte den pojken som mobbade honom. Problemet var ju egentligen att han fick diagnosen sen, lärarna ville inte riktigt se hans problem, utan fortsatte undervisningen som vanligt. Jag tror att skulle hans diagnos upptäckts tidigare hade hans klasskompisar inte varit så elaka emot honom som de nu blev.
Att påpeka att någon elev har svårigheter kan ibland vara mycket känsligt och därför låter man hellre bli att säga något och låta barnet fortfarande handskas med ovissheten. Efter att min bror fick sin diagnos kände han sig inte lika ”dum i huvudet” längre utan hade en större förståelse för varför livet och hans inlärning har varit som det har. Jag tror att det kritiska perspektivet kan blunda för problemen som faktiskt finns, på något sätt tror jag att man kanske behöver få en förklaring till varför till exempel ens eget lärande inte fungerar precis som alla andras.

I dagens undervisningsform måste man göra barn medvetna om att man lär sig olika, ingen människa är den andra lik. Att visa hänsyn gentemot varandra är viktigt och bara för att man inte är som alla andra betyder det inte att man är annorlunda.

Perspektiven har även fått mig att fundera kring normalitet och vad det är. Om jag skulle börja beskriva hur dagens normala barn så vet jag inte vart jag ska börja? Vem är egentligen normal? Vad är en normal och bra undervisningsform? Och vem har rättighet att bestämma det?