studentfrokens.blogg.se

 

Hej!

I mitt tidigare inlägg var jag inne och diskuterade lite på konflikthantering, detta inlägg kommer handla lite mer om det ämnet och mer hur man kan jobba med det. Det kommer även handla om sociala relationer och ledarskap. Jag hoppas att det inte kommer bli rörigt med tre så stora ämnen i ett och samma inlägg men de hör ju liksom ihop på ett sätt.

I mitt kommande yrke som pedagog kommer jag bli en ledare, innan jag sökte till utbildningen såg jag det aldrig så. I förskolan är man oftast fler pedagoger i en barngrupp och man är ett team som tillsammans jobbar med barnen. Jag har aldrig sett som mig själv som en ledare heller men ju längre in i utbildningen jag kommer känner jag mig mer bekväm i den rollen.

Vid Campusveckan i Härnösand diskuterade vi lärarnas förlorade auktoritet. Man vill komma bort ifrån de lydande barnen med lärare som har makt och istället sträva mot att lära barnen ta ansvar och på så sätt skapa tillit och trygghet till ledaren. Jag blir den ledaren som jag gör mig till, alltså det jag gör och hur jag är påverkar min ledarroll. Att vara en god ledare menar Christina Widmark-saari är att man har god relation med barnen i verksamheten, man har även en god relation med sina kollegor och även barnets föräldrar. Det är även viktigt att vi tänker på hur vi pratar med varandra och vad vi pratar om.  Detta diskuterar Juul och Jensen(2003) mycket om, att det är viktigt att tänka över hur man säger saker och ting. Att formulera sig på rätt sätt så att det inte blir anklagande eller negativt laddat. Om man formulerar sig som att ”ditt barn är stökigt och har svårt att ta instruktioner” till en förälder kan man vara rätt säker på att man kommer komma i en konflikt med den. Men formulerar man sig istället ”jag har svårt att nå fram till XX och jag behöver lite stöd i mitt arbete” låter det betydligt mer ”rätt”. Får når vi inte fram till vissa barn är det faktiskt vi pedagoger som misslyckats i vårt arbete.

Christina Widmark-Saari tog även upp en annan viktig punkt -Barn blir det de blir sedda som. Den meningen berörde mig verkligen för det är så enkelt, våra handlingar gentemot barnet formar barnet till den vi ser det som. Men vill vi ha en förändring måste vi även se att barnet kan förändras och inte är fast i sin roll. Bara för att barnet ofta har konflikter betyder det inte att den startar ALLA konflikter om ni förstod mig rätt nu. Det jag menar är att många barn kan få den stämpeln men inte alls är den som började bråka just den här gången. En tanke som slog mig var att det känns som att man omedvetet har ”syndabockar” i varje grupp, för att det på något sätt alltid varit så bara föra att man som pedagog har ”skapat” dem.

Apropå just det som jag diskuterade tidigare om den förlorade auktoriteten hos lärarna tror jag kan göra att lärarna känner sig lite vilsna, att de inte riktigt förstår hur de ska utöva den andra praktiken. Jag tror att det kan vara en anledning till att barngrupperna kan bli en aning högljudda och röriga som jag upplever dem idag. Men jag tror det handlar lite om respekt, för mig behöver inte respekt vara ett negativt ord, men att man visar hänsyn gentemot varandra. att det på något sätt tappats, att man har varit så noga med att låta barnen vara med och bestämma och få sin vilja fram att det har blivit någon sorts överkörning av pedagogerna. Jag säger inte att det är så, utan av den lilla del jag jobbat i förskolans värld har jag ibland uppfattat det så.

Nu tänkte jag styra in på konflikthantering;

Som jag tidigare har nämnt så är ingen konflikt den andra lik och att det inte finns någon modell som löser alla konflikter, skulle det göras det, skulle vi antagligen inte ha krig och elände som just nu pågår i dagens samhälle.

Men Anders Lindqvist gav oss i alla fall lite tips om hur man kan tänka kring konflikthantering. Han menar att det är viktigt att man i sitt arbetslag har en öppen dialog om vad en konflikt faktiskt är och när man ska ingripa. Detta är viktigt för att man inte ska skapa konflikter i arbetslaget då den ena pedagogen gör si vid en konflikt och en annan gör så.

Som pedagog ska man försöka vara medlaren i konflikten. Man ska försöka göra parterna medvetna om konflikten blir alldeles för svår för att de ska kunna lösa den själva.  Det är viktigt att låta båda parterna berätta sina upplevelser om hur konflikten startade och det är viktigt att de får prata till punkt och inte bli avbrutna under den tiden de gör det. allas upplevelser är viktiga och enligt de själva sanna- det var ju så de upplevde det. Det är viktigt att barnen får höra alla iblandade parters historia för att på så sätt kan man skapa en grund på ömsesidigt förstående. Sedan är det viktigt att ställa frågorna –hur kändes det? man måste ge parterna möjlighet att uttrycka sina känslor av situationen. Kan de inte så måste man som pedagog hjälpa barnet att sätta ord på upplevelser och känslor som exempel ”när du säger att du är besviken på X, vad är du besviken på då?”.

Steg tre är att ge dem möjlighet att önska läge. Hur skulle de vilja ha det istället?

Steg fyra är att se om detta är läge är möjligt att göra och låta dem diskutera och pröva förslaget.

Anders menar att medling inte alls är det bästa alternativet och att det beror även på barnets mognad om det är det bästa konflikthanteringen. Han menar också att man inte ska försöka hantera en konflikt just när den sker, då kan den oftast bli värre och det är bättre att göra det när barnen lugnat ner sig. Detta ifrågasätter jag lite då jag tror en del konflikter behöver lösas ganska snabbt, för barnen kan glömma bort sina känslor som de upplevde just då. Men detta beror ju även på konfliktens storhet.

Anders tog även upp en annan viktig punkt om man ser konflikten innan man bestämmer sig för att hantera den. Vi har ju antagligen redan bestämt och upplevt vem som hade rätt och fel innan och då kan det vara fel att gå in och lösa den. Ibland när jag har varit ute och jobbat och sett barn som gråter och bråkar och jag ska gå dit för att höra mig för vad som hänt, kan en annan pedagog komma och säga –du behöver inte gå fram, jag såg vad som hände, jag löser det. Detta gör mig lite frustrerad, bara för att jag inte såg hur konflikten började betyder väl inte att jag inte kan hjälpa dem hantera dem? Antagligen menar de väl inte så men jag tror att man ska vara vaksam över hur man bedömer konflikten innan man går in för att försöka hantera den.